Det är tungt nu...

Att hålla på Tottenham är som att åka en berg-och-dalbana.

Ibland går det upp och ibland går det ner.

För drygt ett år sedan var mungiporna uppåt.

För på något mirakulöst sätt klarade vi oss vidare från gruppspelet i CL trots att det såg hopplöst ut med endast en poäng efter tre matcher.

Därefter slog vi ut Dortmund.

Avväpnade Manchester City i kvarten efter VAR-granskning på stopptid efter osannolik dramatik.

I semifinalen mot Ajax föll vi med 0-1 hemma och låg under med 0–2 i paus på bortaplan. Men då skedde miraklet i Amsterdam. Lucas Moura gjorde tre raka mål, där 3-2-målet kom på nästan matchens sista spark, och säkrade finalplatsen.

I finalen blev det dock torsk mot LIverpool med 0–2.

Men vi hade visat hela världen att vi kunde spela en bländande fotboll med en stark defensiv och en sylvass offensiv. Grabbarna sprudlade av spelglädje, mycket tack vare den magiske managern Pochettino.

Förväntningarna var höga inför PL-säsongen.

Men en trög start gjorde att klubben tog ett beslut att ge Pochettino sparken.

Jag trodde det knappt var sant.

Vår frälsare under fem säsonger hade fått kicken på grund av den dåliga starten.

Ersättare blev Mourinho.

Muntergöken som i sin tur hade kickats från mäktiga Manchester United, där fansen var i uppror då han valde att parkera bussen och överge klubbens offensiva filosofi.

Nu skulle han plötsligt ta över Spurs. Mitt kära Tottenham som jag supportat sedan 1970-talet.

Jag ville ge honom en chans, trots allt.

Och starten var hygglig.

Men efterhand har ha tappat greppet.

Allt, och då menar jag allt, som Pochettino byggt upp under sin framgångsrika tid i klubben har raserats på ett halvår.

Jag känner helt enkelt inte igen laget längre.

Deras DNA, med att spela en vägvinnande offensiv fotboll och gärna vinna med stil, har försvunnit helt och hållet.

Inga vunna närkamper. Inga kombinationer. Inga djupledslöpningar.

1–3 i baken mot Sheffield U under torsdagskvällen var en föga smickrande underhållning att titta på.

Det är tungt nu.

Riktigt tungt.

Kan någon väcka mig ur mardrömmen?

COYS!